Nu har jag fått nytt namn igen. Idag heter jag Smitar-Yrsa. Jag och matte var på en promenad på förmiddagen. Jag hör hur matte mumlar "idag går det ju riktigt bra, Yrsa håller sig rätt så nära mig fast hon är lös". Men då drog jag förbi henne som en blixt. Jag kände något i skogen, jag bara springer och springer och jag hör mattes röst men jag hör den svagare och svagare. Faktiskt så var lukten jag kände roligare än att stanna med henne. Men jag hann inte med (vad det nu var jag jagade). Så jag började springa tillbaka. Men jag var så trött och slut att jag orkade inte riktigt tillbaka genom all snö. Då såg jag att matte var arg, hon väntade inte ens på mig, hon bara gick med bestämda steg och ibland ropade hon trött på mig. När jag kom sa hon "bra Yrsa" men jag hörde ju hur jättearg hon var ändå fast hon försökte låta snäll. Sen gick jag snällt och lydigt bredvid henne, faktiskt var det så att jag orkade inte annat, jag kunde nästan inte andas efter den strapatsen. Nu ska vi till mormor och morfar och käka lite. Kul! /Yrsa

Jag var jättetörstig efter språngmarschen - käkade lite snö.

Försökte larva mig lite så att matte inte skulle vara så arg.

Matte nu vill jag komma in - lämna mig inte.

Huja det är mycket snö på vårt tak och vårt terass-bord.