Jaha - så har man varit med om en hel del.... jag trodde aldrig jag skulle få komma hem. Först en operation då de sövde mig - en natt på ett konstigt ställe i en bur... men det var snälla människor där. Sen en operatione till i morse när jag sövdes igen. Men sen anade jag någonting, tratten togs av mig - ett koppel sattes på - och vi gick åt ett helt annat håll än vi gjort tidigare - hon som höll i mig ropade "vem är det som äger den här hunden" - åh yippie jag kände ju lukten av matte - sprang som en tok - fast det får jag visst inte göra. Matte grät.... undrar om hon var ledsen för att jag kom :-) - sen kom husse - de skulle vara två för att hjälpa mig in i bilen för jag får inte hoppa. Men alltså - är husse öppnade bakluckan försökte jag hoppa in men fastnade på vägen - rakt mot mitt sår..... shit hör jag matte säga - hon tog sig lite för huvudet. Sen åkte vi hemåt - husse parkerade bilen smart tyckte jag - det var för att jag inte skulle behöva hoppa så högt när jag skulle ur den - sen har jag pipit litegrann och sen vill jag gärna kissa lite när jag blir glad och viftar på svansen - men matte och husse är så himla glad att jag är hemma så ingenting spelar någon roll. Jag är ju tvungen att ha den här förbenade tratten i ganska många dagar - matte hade varit smart och köpt en kudde - men med den kom jag åt mitt sår - så då blev det tratt. Men vet ni en sak är skitbra - när jag ska äta behöver jag inte ha tratt - jag älskar att äta och framför allt älskar jag att slippa tratten. Jag har varit ute och kissat - men koppel - men va fasiken - det är ju jättesvårt att kisse med en tratt som fastnar i allt blåbärsris och dessutom i koppel. Skit samma - nu är jag hemma - älskad som sjutton och bortskämd blir jag - hoppas det håller i sig även när jag blir piggare. Men hopp om livet - kram till alla som hört av sig idag till matte - det tror jag att hon behövde när inte jag var där och tröstade. /Yrsa

Husse parkerade skit-smart så jag lätt som en plätt kunde hoppa ur bilen (sen glömde vi flytta den några timmar så jag antar att grannarna undrade).

Sover mycket - men vaknar ofta för det gör ont i såret.

Jag har fått ett eget täcke framför tvn där har jag och matte legat ändå sedan jag kom hem.

Somnade till slut en stund - skitläskigt med tratt.

Nu blev jag sur - jag kan ju inte stoppa tratten mellan spjälorna på balkongen där jag alltid stoppar nosen - jag skiter i balkongen en stund.         

Igår lämnade jag Yrsa för operation - skulle få hämta henne vid 15-tiden om inget inträffade.Halv 10 ser jag på min mobil att djurkliniken ringde - pulsen steg. När de hade öppnat henne hade de hittat en böld (varfylld sådan) - först hade vet. trott det var en tumör (men tack och lov var det inte det). De tog bort den och även livmodern men de ville behålla henne till imorgon eftersom de hade varit tvungna att snitta 5 cm längre. Jag var lite stressad när jagpratade med vet. men han nämnde ordet Endomitrios - jag hade ingen aning om att hundar kunde få detta. Jag kan inte låta bli att tänka - vad hade hänt om vi inte opererat henne. Enligt vet. hade han aldrig kunna se denna böld på en röntgen. Jag ringde igen till dem vid 15.00 tiden igår - allt gick som planerat - hon hade varit ute och kissat men var väldigt trött. Jag fick ingenting gjort under kvällen (förutom en golfrunda för att skingra tankarna). Resten av kvällen kändes mest som jag satt och stirrade i väggen. Hade svårt att somna och försökte läsa en bok och det blev länge länge. När väckarklockan ringde i morse vid halv åtta - hoppade hjärtat till och jag tänkte "åh va skönt att det inte var djurkliniken". En kvart senare ringer det och det är djurkliniken. Yrsa hade på morgonen börjat blöda så de skulle söva henne igen och se vad det var. Vet trodde det kunde vara ligaturen där bölden hade suttit som blivit för kort. Ligatur är (vad jag kan förstå) en typ av "tråd" som man binder om för att stoppa blödningar. Sen har jag suttit på en stol och bara väntat på att de ska ringa igen..... ingen ringer..... jag vandrar.... gråter en skvätt då och då. Det var ju inte så här det skulle bli. Tänker tankar som "gjorde vi verkligen rätt som beslutade att ta bort livmodern" - knäppa tankar men ganska naturliga. Alldelens nyss kände jag att det var nog. Jag ringde till djurklinken. De hade stoppat blödningen som mycket riktigt kom från såret där bölden hade suttit. Hon låg nu med dropp och vet skulle ringa mig i eftermiddag och säga om vi får hem henne eller inte. /Matte Kerstin