Så var det dags. Jag och matte skulle ut och jogga igår. Matte kom plötsligt på att hon lovat att vara med i vårruset i slutet av maj i Luleå. Hon fick lite panik eftersom jogga har hon inte gjort på länge. Sagt och gjort. Matte drog på sig träningsskorna och så for vi. Matte tyckte jag var såååå långsam. Men hon måste alltså förstå att ska hon ut och jogga med mig så måste jag i lugn och ro först få göra mina behov. Jag behövde ju både det ena och det andra och så fort jag fick syn på en snöhög så tvärnitade jag och snurrade runt - utan resultat - jag märkte ju hur stressad matte blev. Sen hade hon valt en väg där det fanns hur mycket fåglar som helst på ängarna bredvid och dom var jag ju också tvungen att stanna och titta på. Jag tror i och för sig att matte tyckte det var skönt för inte har hon så bra kondition heller - fast hon påstår att min är sämre. Hon säger att vi ska springa varannan dag nu framöver - vi får väl se hur det blir med det./Yrsa

Efter jogging-turen - jag tycker inte alls jag ser trött ut!