Idag skulle jag och matte och Ulrica gå på en långpromenad. Det ska jag säga att det var en upplevelse. Jag tror aldrig jag hör matte skratta så mycket som när hon är med Ullis - men jag förstår henne. Vi gick och gick och gick, och Ulrica lät som när hon var liten sa matte, "ska vi gå såååå långt", "men det är ju så mycket uppför om vi går där", "menar du hela vägen runt igen". Så lät det. Sen fick vi syn på rådjur ute på golfbanan tyvärr hade ingen av oss kamera med sig. Men både matte och Ullis ser ganska dåligt på långt håll (matte ska snart få nya glasögon) så de funderade om det var 3 stycken rådjur eller 2. Men till slut sa matte antingen är det 3 stycken eller också är det 2 stycken och då har en horn på ryggen och Ullis höll med och sa jo och 4 ben i magen. Sen när Ullis skulle böja sig ner för att i smyg titta på rådjuren så hoppade jag på henne, då föll hon och hon kom inte upp - hon låg som i en nedförsbacke. Vi gick vidare i skogen. Helt plötsligt utbrast Ulrica. "Men kolla. Vad är det här? Vilka konstiga spår" (hon lät lite rädd på rösten). Då hör jag matte muttra "j-kla stadsunge det är ju spår efter skidstavar". Ulrica kontrade med: Hmm det såg faktiskt ut som konstiga klovar.............